gabbaknas

Ja, herregud, det är inte ofta. Detta är fjärde dagen i både mitt och min dotters liv som jag vabbar. Fast det är inte helt sant heller, för under mina 3,5 års socionomstudier så hade jag henne hemma då hon var sjuk medan jag pluggade. Tänkte dock inte på att man kanske kunde vabbat då också, men skit i det. Troligen är hon frisk imorgon, medan jag känner mig mer och med dassig.

Annars har det varit ett välbehövligt samtal här hemma, samtidigt som det behöver mer av det. För det är "farligt" med tysntad, det lämnas för mycket utrymme för ens egna hjärnspöken, misstolkningar och kanske mer utrymme för negativ påverkan från andra, vad vet jag. Synd bara när det går så lång tid att saker sitter ganska djupt. Här inser jag att jag har en stor del, eftersom jag själv mått så pass dåligt under hösten att jag "gått in i mig själv" väldigt mycket (det blev en ond cirkel) och då kanske verkat sur samtidigt som jag inte pratat så mycket och då kan det givetvis uppfattas som annat än vad det är. Men generellt har det varit omställningen med jobbet som har påverkat mig, tillsammans med att vi har haft väldigt mycket med jobbet och byggandet fram till och med sommaren och en bit in på hösten, därefter var jag helt slut. ÄR fortfarande för den delen, men har landat lite mer på jobbet nu, vilket känns okej, för nu börjar det också bli lite lugnar hemma, inte lika mycket som behöver fixas hela tiden och så. Nu kan vi börja leva på riktigt, men då är det viktigt att alla kort läggs på bordet så vi vet var vi har varandra och också kan börja på nytt, reda ut missförstånd och så vidare.

Det känns bättre nu än förra veckan, men minst lika viktigt att fortsätta prata. Prata prata prata. Det skadar inte! Oc då kan vi börja göra mer och mer saker när vi väl kommer varandra närmre och lärkänna varandra, vad vi vill och tycker och tänker. Det är SÅ viktigt. Och då får vi alla anstränga oss, men det tror jag vi är medvetna om nu, och också blir mer och mer.

Hoppas att älskade Micael också kan må bättre snart, jag ser att han är ledsen. Men lite i taget kanske...

Det har varit en ganska jobbig vecka. Omtumlande, med många jobbiga känslor. Och en av de jobbigaste sakerna för min del, är att stå bredvid och se Micael så ledsen. Jag har nog aldrig sett honom så ledsen och berörd av något, och det skär i mig, samtidigt som jag själv också varit ledsen även för egen del.

Dock känns det inte helt hopplöst utan nånstans är det ändå på rätt väg, känns det som. Jag vill tro det i alla fall, för det finns ju så goda förutsättningar med allt. Faktiskt. Det kan bli riktigt bra det här, men vi behöver allihop rensa luften lite nu, för att komma vidare.

Lilla lilla älskade Micael. Önskar jag kunde göra något för honom.

Idag blev jag väldigt inspirerad av den dära Filippa! Jag såg en bild som jag tagit på henne, och hon har en sån fin stil, med en tanke bakom allt!!! Jag ska komma ihåg att rådfråga henne om en sak framöver, för hon har verkligen god smak! Fast kanske inte säker hon vill prata med mig om sånt, vi får se.

Annars en omtumlande vecka. Både på jobbet och sen lite annat också. Vi hade planer för helgen, men sen dök annat upp som gjorde att vi fick fundera lite. Och sen när vi väl försökte anpassa oss och tänka om så dög det tyvärr inte ändå. Så ibland undrar jag varför man ens ska försöka faktiskt. Men det gör vi ju för att vii bryr oss, dock verkar det inte som om det går fram alltid utan feltolkas ALLTID. Synd, när vi verkligen försöker. Men jaja, jag kan bara försöka vara mig själv. Och prata mer. Alltid bra att prata!!!

I övrigt har jag i veckan ordnat en väldigt bra grej åt barnen. Och jag hoppas att det finns läge att lämna över det, men när det blir såna här saker så undrar jag, återigen, varför man ska anstränga sig, när det alltid ska tolkas fel. Men jag vill att det blir bra, så jag ska försöka att inte ge upp.

det är något jag inte står UT med. skulle det vara enstaka gång så skulle det stå mig bi, för jag har säkert själv dubbelmoral ibland. men när det blir ett system så stör det mig. något fruktansvärt.

ja, har haft en riktigt trevlig dag med bästa Filippa och det var bra, vi behöver mer sånt!
Handlade en ny jacka, som känns lite för liten egentligen, men den går att stänga, jag ska ner i vikt NU och den fanns inte heller i större storlekar.

Det är så himla intressant att studera folk! På tåget gick en man fram till en dörr då han skulle till en annan vagn, men dörren gick inte upp och han stod och såg jättebesvärad ut, sen gick han och satte sig igen. HAHA: Sånt är skitkul att se tycker jag. I smyg.

Jag är vid gott mod ja, och det känns bra det här.

Jag blir så trött på människor som är "allt-eller-inget", i ALLT. Okej, ibland kan det vara grejjer som faktiskt ÄR så, men om man generellt har inställningen att får jag inte ALLT, eller blir det inte PRECIS som jag har tänkt mig, så kan det lika gärna vara. Jag har så svårt för det för det känns som om det inte är så stor mening att försöka ge då heller. Varför kan man inte både ge och ta, försöka kompromissa och ha inställningen att det blir vad man själv gör det till, eller att vi gör det bästa av den här situationen.

Det är lite detta jag menar med folk som TAR väldigt mycket energi, för ofta är de så själva att de inte kan tänka sig att anstränga sig särskilt mycket alls, göra sina egna åtaganden eller underlätta för andra än sig själv. Det kan vara både egoistiskt eller egocentriskt, men jag vet inte vad annars jag ska kalla det. Bara det att jag tappar så lätt lusten att försöka ge till dessa människor, krusa med dem eller så. Fast i vissa lägen måste man, för att hålla god stil, eller för att få någon form av relation med någon som man faktiskt bör ha en relation till av olika anledningar, och det är klart att man kanske får anstränga sig lite extra då. Men jag har lite svårt, särskilt just nu, när det är rätt mycket inom mig själv som krigar och tar energi. ÄNDÅ försöker jag ge lite till den här personen som jag just nu har i åtanke (även om jag menar det jag säger att jag generellt har svårt för den här typen av människor), men tappar lite lusten och känner att jag just nu kanske inte riktigt har energin att ge till någon där det känns som den bara TAR. Men skönt att skriva om det, för då får jag ur mig det lite i alla fall. Känner inte att jag direkt har någon att prata om sånthär med just nu, för det kan bli så fel, och det orkar inte jag just nu.

Men däremot så känner jag att snart MÅSTE det vända, bli bättre och att jag mår bättre. Och då kan jag ge lite mer igen. Men när ska vissa personer inse att man kanske måste ge lite själv också? Det blir så mycket lättare om alla försöker lite grann i alla fall.

Mitt jobb innebär väldigt mycket av detta just nu, att många bara "vill ha" men helst utan att göra något själva. Det är lite samma sak egentligen, även om det är viss skillnad ändå. Men på jobbet har jag inte heller riktigt hittat någon att prata av mig med, vilket jag hade på mitt förra jobb, och då blir det att man går och bär allting själv. Och det är svårt i ett yrke som mitt, det tär något otroligt på mig. Vart ska jag släppa ut alla andra människors ångest? Och min egen för att jag känner att jag just nu är någonstans där jag inte vill vara? Jag får givetvis fortsätta att GE, men när ska vissa människor inse att de faktiskt själva har det yttersta ansvaret för sina egna liv? Det finns ingen annan som kan ändra på det. UNDERLÄTTA, ja. Men hjälpa blir lätt stjälpa i såna sammanhang om man inte ger tillbaka ansvaret till individen själv. Tycker jag. Klart att det är bekvämt att säga till någon annan att "det här vill jag ha, fixa det". Men hur pass självständig är man då egentligen? Och hur mycket växer man, mognas och utvecklas?

Just nu är jag själv i ett sammanhang där jag vantrivs, av olika anledningar men kanske mest för att det känns som jag bär allt själv, på olika ställen, olika bekymmer och både jobb och fritid. Givetvis är det inte riktigt så, men det känns så just nu ändå. Men jag är just nu i den fasen att jag gör det bästa av situationen, jag tillåter mig att känna efter hur jag mår, ge detta en chans och när och om jag kommer till nästa fas att det går inte längre, då tar jag det ansvaret själv, precis som jag gör just nu. Sen finns det såklart situationer där man har delat ansvar med någon eller några andra. DÄR kan det brista ibland, och det känns lite orättvist ibland, men jag kan fortfarande bara ta ansvar för min del av det.

Jag vet inte hur jag ska kunna komma bort från den här jävla känslan. Vanligen brukar den gå över av sig själv när jag väl kommit till jobbet på måndagen, söndagsångesten alltså. Men nu biter den sig envist kvar.

Hur fan ska det gå att "tanka energi" när det känns såhär? Svårt att skriva rätt ut vad jag menar, för det är svårt för mig själv att sätta fingret på det.

Försöker få upp mitt gamla vanliga positiva jag, men det går inte, jag vet inte vart jag gömt mig. Men jag gillar inte alls hur jag är nu, eller hur jag känner mig på insidan i varje fall.

Tack Sussie och Fredrik för kommentarerna på förra inlägget. Jag är väldigt upp och ner just nu i mitt mående, vilket har mycket med stress, nya jobbet, "krav" från olika familjemedlemmar eller kanske från mig själv som skulle vilja räcka till till alla, och vara omtyckt av alla, men där det samtidigt kraschar med mina egna tankar och värderingar om hur verkligheten fungerar. Detta i kombination med att jag går runt och har nästan ständigt ont i ryggen och nacken, jag vet inte om jag är den enda som påverkas i humöret av att gå runt med det. Dessutom massa saker kvar med hus och hem som kanske borde göras inom kort, innan det blir för kallt osv.

Jag är glad att jag har kärleken i alla fall. För jag tycker så mycket om mina nära och kära. Jag hoppas vi snart kan se lite mer positivt på allt, och jag tror att det kanske måste börja hos mig eftersom jag tydligen påverkar många väldigt starkt, mer än jag kanske trott. MEN för att jag ska kunna börja, så behöver jag en time out. Jag behöver tid att bara VARA, lyssna på mig själv och mitt, vara nära honom och känna att vi är starka i detta. I helgen ska jag försöka, vi får se vart vi hamnar, vi är själva i helgen, men han kanske har andra planer.

Jag vill mest bara pyssla här hemma som jag känner just nu. Kolla lite på film, slamma, pyssla lite med mig själv a la ansiktsmask osv. Plocka undan där det är stök, få ordning och reda. Sova länge på morgonen. Jag ska verkligen försöka!

Kram på er!



Micaels fina fågelbord. MYSIGT!

...det har gått bra hittills, och jag ska fortsätta!

Det är vad jag känner mig som just nu. Å ena sidan orkeslös och det känns som om det bultar i hela min rygg. Å andra sidan finns det saker som jag stör mig på och som jag har svårt att släppa. Jag måste lära mig, samtidigt som jag inte vet vart jag ska få orken ifrån. Det är nog inte särskilt roligt att vara i min närhet just nu, men jag vet inte heller vart jag ska få energin ifrån.

Det är dock inte så att jag skiter i folk runt omkring mig, snarare tvärtom. Jag försöker verkligen. Det är kanske bara det att när jag inte känner att jag får så mycket tillbaka eller att det jag själv ber om inte kan följas, då tappar jag liksom lite energi, eller vilja att försöka själv. Men jag gör det, om och om igen, men med mindre och mindre "inlevelse". Jag KAN inte hitta det någonstans just nu, och det gör ont. För det blir som en ond spiral, jag försöker - det tas emot - jag ber om något - det efterföljs ibland eller struntas totalt i - jag blir besviken och tappar lusten - blir på dåligt humör - föreslår färre saker som vi kan göra - folket runt mig tycker att jag är ett monster.

Men kanske mycket ligger i mitt huvud bara, jag vet inte, men det är trots allt inte bara jag som är på dåligt humör just nu, utan det är olika personer varje dag, så vem är det som avgör att det faktiskt börjar hos mig? Jag vet inte. Men oavsett måste vi ju alla hjälpas åt för att det ska bli bättre. Jag är beredd att försöka, och har just nu föreslagit en sak, som jag vet att en i familjen vill. Vi får se om det ger något. Men jag kan inte försöka själv.

Just nu känns det som om jag skulle behöva SOVA i flera veckor, sen SLAMMA, SJUNGA, RESA och umgås med VÄNNER som får mig att må bra. För hur ska man kunna ge till folk som TAR väldigt mycket energi, när man själv inte har så mycket sånt kvar? Det känns som om det var evigheter sen jag fick chansen att hämta mig lite. Visst har jag fått en timme här och var, men det räcker inte för att hinna ladda upp. Inte för mig, just nu, i den situation som är i alla fall.

Det känns inte så kul att behöva må såhär inför att en ny vecka ska dra igång. Det är otroligt, och jag gör allt för att kunna tänka bort oron och känslan i kroppen och magen, försöker hålla mig sysselsatt eller fokus på annat, men det går liksom inte, magen går i uppror ändå.

Det är ändå bättre nu än vad det varit, jag har kanske landat lite, men jag upplevde det inte såhär innan, då tyckte jag att det var kul att gå till jobbet, även om det såklart inte var bättre än att vara hemma med min familj och dylikt. Men detta är otroligt, halva helgen, vilket ändå är den tiden jag ska ha och njuta med min familj och så, går åt till att istället må dåligt och bli allmänt påverkad av det. Känns som om det tar alldeles för mycket detta på mig, inte alls så som jag skulle vilja ha det.

Önskar att det skulle bli bättre snart, det behövs. Istället stundar ett systembyte som kanske kommer att innebära beordrad övertid och så, ännu mer tid på jobbet. BLÄ!

Ja, det var ju snart en vecka sedan redan. Men det är skönt att ha den överstökad, nu kan jag börja jobba mig själv uppåt igen, även om det måste få ta tid. Det har varit för mycket stress och annat, under alldeles för lång tid. Jag blir också så fruktansvärt provocerad när vi kommit överens om hur vi ska ha det hemma, med alla olika viljor, och en del saker har givetvis vi, som föräldrar bestämt, och sen struntar man i det gång på gång. Jag är mycket medveten om att det är mycket tjat i denna åldern och att det kanske inte alltid händer så mycket, men det är ändå provocerande, och enligt mig får vi då hitta andra lösningar, för en del saker funkar inte alls. Men vi jobbar på det också, och till slut så...

I helgen hade vi halloweenfest/inflyttningsfest, det kom MÅNGA på festen och ALLA hade engagerat sig i att klä ut sig och deltog i en del "lekar" eller vad man ska kalla det. Jag tycker att det blev riktigt lyckat verkligen, det var rolig blandning av folk och precis lagom allting.

Jag mår just nu väldigt dåligt.
Det är fruktansvärt oroligt i hela min kropp, det liksom kryper i mig och jag får ingen ro.
Tycker INTE om att känna såhär.
Men vem skulle göra det, egentligen?

Känns som om det aldrig tar slut, och hur fan ska jag få ur mig allt?
Saker som händer på jobbet känner jag inte att jag direkt kan prata av mig om, inte på det sätt som jag i alla fall är van vid från min förra arbetsplats.
Hemma fungerar det, men inte heller där är jag tillfreds med att älta, så som egentligen jag behöver, eftersom det är jobbigt för andra att lyssna på.
Och om en vecka har "äntligen" rättsväsendet blivit klara så långt att det blir rättegång för smitningen från mars 2010! Skönt att få det avklarat sen, men det är INTE roligt direkt, och väcker en massa känslor hos mig som jag inte vet vart jag ska göra av. Varför ska allt vara samtidigt? Alltid!

Sen håller vi på med en annan tvist också, men det kan jag inte skriva om här, även om jag kanske skulle behöva. Därtill alla vardagliga måsten, uppackning och grejer som fortfarande hänger efter kring flytten, värdering av hus och en massa sånt.

Jag är glad att det blir en resa till Australien sen. Men också det har sina "obstacles", ordna visum, ordna pass, kolla försäkringar osv. Hur hinner man med allt? Ja, prioritera, jag vet, men när det är så mycket som MÅSTE prioriteras, och tiden ej räcker till, vad gör man då?

Det är sådär konstigt i magen. En oroskänsla som inte vill försvinna. Jag kan inte sätta fingret på det, men har en liten svacka igen där jag känner mig väldigt, väldigt ensam, eller i vissa relationer väldigt missförstådd. Och då sluter jag mig, i mig själv, vilket bara förvärrar. Det blir liksom en ond cirkel.

Det lättade lite för 1,5 vecka sen då jag hälsade på, på mitt gamla jobb och blev så varmt mottagen. Jag kände mig som en självklarhet där, hemma liksom. Och redan på morgonen när jag var på väg dit så började jag känna igen mig själv, mitt gamla glada, spralliga jag. Det satt i rätt länge, en underbar känsla för mig, mitt i detta. Men nu känner jag mig åter i gråzonen igen. Ska försöka jobba bort det under helgen, även om det inte är enbart jag själv som kan påverka situationen.

En ny resa bokad nu, denna gång till min syster i Australien! Helt underbart ska det bli, eftersom jag saknar henne väldigt mycket. Jag hoppas bara att jag får ledigt av min chef, men är ute i god tid så det borde inte vara några problem. Håll tummarna är ni snälla... :)

Jag tycker det är roligare och roligare att pyssla med sig själv. Jag ska "bara" gå ner i vikt, haha. Nej, men resten, det börjar bli kul igen med sånt, och det är bra, det betyder att jag mår bättre! Har fått naglarna att växa ut lite igen, BRA! Och nya torgvantar/handledsvärmare med lite färg på. Skulle vilja lära mig sticka eller virka såna själv, ska fråga mamma någon gång om hon vill lära mig, hon är ju kung på sånt.

Vilken skön lördagmorgon! Åt frukost enligt LCHF (mer om det på den andra bloggen), slappade lite med en film, har letat lite recept, kört två maskiner tvätt. Ska strax iväg och handla lite samt köra iväg med lite sopor (till miljöstation). Sen blir det till att elda och röja ute, men det är bra, gatismotion och sen blir det snyggt!

Det blir bättre och bättre, nu går det uppför igen. Och kolla vad snygga mina händer är! :-)

Idag ska vi utbilda oss, eftersom vi ska byta datasystem på jobbet. Hoppas att det blir ett bra byte, tycker inte sådär värst mycket om det system vi har nu, även om det ibland är jättelogiskt.

Jag känner mig fortfarande extremt stressad, i hela kroppen, och det är rätt påfrestande. Ska strax iväg till jobbet nu, men det tar emot lite. Snart går solen upp och jag behöver se till och komma iväg eftersom jag måste till jobbet innan jag åker till utbildningen för att hämta upp lite saker som jag måste ha med mig. Och sen hittar jag inte dit vi ska, så jag hoppas någon vänlig själ kan visa mig.

Skönt skönt skönt att få ur sig lite stress, såhär.

Idag har jag hälsat på mina gamla kollegor, UNDERBART! Jag var så glad när jag gick därifrån att det bara sprudlade i hela kroppen! Hälsade på eftersom jag skulle på föreläsning i Karlskrona så det passade bra. Kände mig så välkomnad, och så snyggt det har blivit i receptionen! WOW!

Efter det var jag på en relativt intressant föreläsning och satt och diskuterade lite med några väldigt intressanta personer! Kul att utbyta tankar med människor i andra yrkesgrupper som ser samma "problem" på olika sätt. Eventuellt kommer detta att gå vidare i ett projekt, men jag tror inte att det gäller mig eller min yrkesgrupp så mycket, även om vi har en del kunskap om ämnet.

Nåja, en bra dag som sagt, och nu känner jag mig upplyft och GLAD, en härlig känsla. När vi kom hem fällde jag och Micael några träd och sen åt vi lite lätt. Avsteg från Cambridge, men enligt LCHF, så känns okej! Nu tänker jag unna mig själv att slappa resten av kvällen, så det så!