Så trist inställning!
Jag blir så trött på människor som är "allt-eller-inget", i ALLT. Okej, ibland kan det vara grejjer som faktiskt ÄR så, men om man generellt har inställningen att får jag inte ALLT, eller blir det inte PRECIS som jag har tänkt mig, så kan det lika gärna vara. Jag har så svårt för det för det känns som om det inte är så stor mening att försöka ge då heller. Varför kan man inte både ge och ta, försöka kompromissa och ha inställningen att det blir vad man själv gör det till, eller att vi gör det bästa av den här situationen.
Det är lite detta jag menar med folk som TAR väldigt mycket energi, för ofta är de så själva att de inte kan tänka sig att anstränga sig särskilt mycket alls, göra sina egna åtaganden eller underlätta för andra än sig själv. Det kan vara både egoistiskt eller egocentriskt, men jag vet inte vad annars jag ska kalla det. Bara det att jag tappar så lätt lusten att försöka ge till dessa människor, krusa med dem eller så. Fast i vissa lägen måste man, för att hålla god stil, eller för att få någon form av relation med någon som man faktiskt bör ha en relation till av olika anledningar, och det är klart att man kanske får anstränga sig lite extra då. Men jag har lite svårt, särskilt just nu, när det är rätt mycket inom mig själv som krigar och tar energi. ÄNDÅ försöker jag ge lite till den här personen som jag just nu har i åtanke (även om jag menar det jag säger att jag generellt har svårt för den här typen av människor), men tappar lite lusten och känner att jag just nu kanske inte riktigt har energin att ge till någon där det känns som den bara TAR. Men skönt att skriva om det, för då får jag ur mig det lite i alla fall. Känner inte att jag direkt har någon att prata om sånthär med just nu, för det kan bli så fel, och det orkar inte jag just nu.
Men däremot så känner jag att snart MÅSTE det vända, bli bättre och att jag mår bättre. Och då kan jag ge lite mer igen. Men när ska vissa personer inse att man kanske måste ge lite själv också? Det blir så mycket lättare om alla försöker lite grann i alla fall.
Mitt jobb innebär väldigt mycket av detta just nu, att många bara "vill ha" men helst utan att göra något själva. Det är lite samma sak egentligen, även om det är viss skillnad ändå. Men på jobbet har jag inte heller riktigt hittat någon att prata av mig med, vilket jag hade på mitt förra jobb, och då blir det att man går och bär allting själv. Och det är svårt i ett yrke som mitt, det tär något otroligt på mig. Vart ska jag släppa ut alla andra människors ångest? Och min egen för att jag känner att jag just nu är någonstans där jag inte vill vara? Jag får givetvis fortsätta att GE, men när ska vissa människor inse att de faktiskt själva har det yttersta ansvaret för sina egna liv? Det finns ingen annan som kan ändra på det. UNDERLÄTTA, ja. Men hjälpa blir lätt stjälpa i såna sammanhang om man inte ger tillbaka ansvaret till individen själv. Tycker jag. Klart att det är bekvämt att säga till någon annan att "det här vill jag ha, fixa det". Men hur pass självständig är man då egentligen? Och hur mycket växer man, mognas och utvecklas?
Just nu är jag själv i ett sammanhang där jag vantrivs, av olika anledningar men kanske mest för att det känns som jag bär allt själv, på olika ställen, olika bekymmer och både jobb och fritid. Givetvis är det inte riktigt så, men det känns så just nu ändå. Men jag är just nu i den fasen att jag gör det bästa av situationen, jag tillåter mig att känna efter hur jag mår, ge detta en chans och när och om jag kommer till nästa fas att det går inte längre, då tar jag det ansvaret själv, precis som jag gör just nu. Sen finns det såklart situationer där man har delat ansvar med någon eller några andra. DÄR kan det brista ibland, och det känns lite orättvist ibland, men jag kan fortfarande bara ta ansvar för min del av det.
Det är lite detta jag menar med folk som TAR väldigt mycket energi, för ofta är de så själva att de inte kan tänka sig att anstränga sig särskilt mycket alls, göra sina egna åtaganden eller underlätta för andra än sig själv. Det kan vara både egoistiskt eller egocentriskt, men jag vet inte vad annars jag ska kalla det. Bara det att jag tappar så lätt lusten att försöka ge till dessa människor, krusa med dem eller så. Fast i vissa lägen måste man, för att hålla god stil, eller för att få någon form av relation med någon som man faktiskt bör ha en relation till av olika anledningar, och det är klart att man kanske får anstränga sig lite extra då. Men jag har lite svårt, särskilt just nu, när det är rätt mycket inom mig själv som krigar och tar energi. ÄNDÅ försöker jag ge lite till den här personen som jag just nu har i åtanke (även om jag menar det jag säger att jag generellt har svårt för den här typen av människor), men tappar lite lusten och känner att jag just nu kanske inte riktigt har energin att ge till någon där det känns som den bara TAR. Men skönt att skriva om det, för då får jag ur mig det lite i alla fall. Känner inte att jag direkt har någon att prata om sånthär med just nu, för det kan bli så fel, och det orkar inte jag just nu.
Men däremot så känner jag att snart MÅSTE det vända, bli bättre och att jag mår bättre. Och då kan jag ge lite mer igen. Men när ska vissa personer inse att man kanske måste ge lite själv också? Det blir så mycket lättare om alla försöker lite grann i alla fall.
Mitt jobb innebär väldigt mycket av detta just nu, att många bara "vill ha" men helst utan att göra något själva. Det är lite samma sak egentligen, även om det är viss skillnad ändå. Men på jobbet har jag inte heller riktigt hittat någon att prata av mig med, vilket jag hade på mitt förra jobb, och då blir det att man går och bär allting själv. Och det är svårt i ett yrke som mitt, det tär något otroligt på mig. Vart ska jag släppa ut alla andra människors ångest? Och min egen för att jag känner att jag just nu är någonstans där jag inte vill vara? Jag får givetvis fortsätta att GE, men när ska vissa människor inse att de faktiskt själva har det yttersta ansvaret för sina egna liv? Det finns ingen annan som kan ändra på det. UNDERLÄTTA, ja. Men hjälpa blir lätt stjälpa i såna sammanhang om man inte ger tillbaka ansvaret till individen själv. Tycker jag. Klart att det är bekvämt att säga till någon annan att "det här vill jag ha, fixa det". Men hur pass självständig är man då egentligen? Och hur mycket växer man, mognas och utvecklas?
Just nu är jag själv i ett sammanhang där jag vantrivs, av olika anledningar men kanske mest för att det känns som jag bär allt själv, på olika ställen, olika bekymmer och både jobb och fritid. Givetvis är det inte riktigt så, men det känns så just nu ändå. Men jag är just nu i den fasen att jag gör det bästa av situationen, jag tillåter mig att känna efter hur jag mår, ge detta en chans och när och om jag kommer till nästa fas att det går inte längre, då tar jag det ansvaret själv, precis som jag gör just nu. Sen finns det såklart situationer där man har delat ansvar med någon eller några andra. DÄR kan det brista ibland, och det känns lite orättvist ibland, men jag kan fortfarande bara ta ansvar för min del av det.
Kommentarer
Trackback
