Fredag, äntligen!
Jag har lite funderingar inför helgen, men det är alltid så osäkert för man vet liksom aldrig hur det blir. Planer ändras, det går inte att bestämma allt i förväg och då blir mycket istället väldigt flytande. Fast jag får försöka ändå. Tilde ska troligtvis till sin pappa tidigare, kanske redan lördag kväll, så under lördagen är det hon som gäller för mig.
Men jag är TRÖTT. Inte bara för att det är tidigt på morgonen utan allt runtomkring. Jag känner mig trött för att jag inte sover riktigt på grund av stressen, känner mig trött för att jag känner mig motarbetad eftersom en del andra runt mig inte ibland verkar tycka att jag behöver viss information, jag känner mig trött på att känna mig som ett UFO på jobbet istället för det som jag är van vid, att folk uppskattar min personlighet. Jag känner mig trött eftersom det ibland känns som att jag får skulden för allt negativt, samtidigt som det inte särskilt ofta ges feedback som är positiv, för det känns som att det tas för givet. Egentligen både i privatlivet och professionellt. Som om det liksom inte ligger någon ansträngning eller energi bakom det jag gör? Jag är trött på det. Och återigen, som Sussie sa, det är ju bara jag som kan göra något åt det. Istället för att lägga energi och ansträngning på sånt som ändå bara tas för givet, ska jag försöka lägga det på mig själv istället.
Jag har redan tagit tag lite i vikten, började en diet som i alla fall har fungerat för mig tidigare, i måndags. Har planer på att starta en blogg som gäller min fysiska hälsa lite mer, men jag kommer inte att skriva mitt namn eller någon annans nära i den, därför kommer jag heller inte att länka till den härifrån, för den ska vara fristående och lite anonym. Så de som nu skulle vilja ha adressen någon gång, de får helt enkelt skriva det här, eller maila mig på [email protected] om intresse finns. Den bloggen kommer i varje fall mest vara för min egen del, för att föra någon form av dagbok eller liknande, som rör min kropp.
Jag vill plocka svamp!!!
Nedan några sommarkantareller som jag hittade vid midsommar!!!!!
Ventil.
Ja, nu hade jag i förmiddags skrivit ett långt inlägg om hur jag mår och så, samt att jag är i stort behov av en ventil just nu (symboliskt talat), men blev utloggad strax innan jag var klar, så allt försvann.
Orkar inte återupprepa allt en gång till just nu, men jag känner ett behov av att få ur mig vissa frustrationer osv nu, så bloggen får fungera som ventil just nu när det ej känns tillräckligt med det som är.
Jag skrev också en del om att jag har en jättefin familj som jag är väldigt stolt över, och att alla förutsättningar finns för att det ska bli bra framöver, men att det just nu känns omvälvande för alla, och att det ibland känns svårt att komma vidare eller djupare nä rdet ibland känns som om jag blir syndabocken för att man ej får sin vilja igenom, i alla fall inte akut, NU. Det känns liksom som om en del ansträngningar jag gör endast uppskattas för en liten liten stund, för att jag sedan blir den som står ivägen på något vis. Och då blir det inte lättare för mig att anstränga mig ytterligare. Men jag måste, precis som vi alla måste.
Jag har dock även tagit fasta på att försöka andas lite och försöka lyssna inåt lite mer. Jag är inte där ännu, men det blir bättre och bättre, tror jag.
Nya jobbet har ju varit och är en jätteomställning för mig, och tillsammans med husbygge, nya rutiner i familjen och stress överallt man är, tär. På oss alla. Men jag tror på våra rutiner och kontinuiteten, även om det kanske inte uppskattas så värst mycket just nu av våra barn, utan mest verkar jobbigt, så tror jag att det kommer bli en trygghet framåt. För oss alla. Vi ska dock jobba på kommunikationen, och det gäller alla. Kommunikation är för mig en av de allra viktigaste sakerna i livet!
Hon har blivit så stor
Min lilla tjejja, Tilde. Hur gick tiden såhär snabbt? Det gör på sätt och vis ont i mig att hon blivit så stor, för jag har inte hunnit med, och inte nu heller. På ett annat sätt är jag stolt eftersom hon är så otroligt duktig min lilla dam. Hon är visserligen inne i en liten trots-period, men det finns också en anledning till att det finns något som kallas sexårstrots. Jag upplever det dock inte så som det är beskrivet hos många andra. Det som gör mest ont i mig är att jag inte hinner göra allt, eller kanske ens hälften av det som jag skulle vilja göra med henne. Tillägg då att hon faktiskt bara bor halvtid hos mig, så försvinner rätt mycket tid, absolut.
Fick idag mms med hennes skolfoto som var helt underbart. Borde komma i pappersform inom kort, och de var helt underbara! Men hur sjutton gick det så snabbt? Förskoleklass, redan?!
Önskar att jag inte var så stressad hela tiden så jag hann med lite bättre, eller i varje fall var på lite bättre humör, den tiden vi har tillsammans. Visst, det finns bra stunder också, jag överdriver absolut. Men för mig så känns det inte tillräckligt. Men du har så rätt Sussie, jag måste nog själv tvinga mig att lugna ner mig. Och sen får väl folk runt omkring mig bli upprörda, jag kan nog inte alltid ta hänsyn till alla andra före jag lyssnar på mig. För det blir ju aldrig tillräckligt någonstans i så fall, och då verkar det nog som att jag inte bryr mig om någon alls istället. Jag får försöka börja hos mig själv.
Känslighet och annat.
Det som känns mest trist är dock att när jag gör allvarliga försök att förmedla det jag i alla fall kan förstå mig på, så känner jag mig så missförstådd. Samtidigt som jag i och för sig inte fullt ut förstår mig själv, så jag kanske inte kan vänta mig att någon annan gör det heller. Just nu känner jag mest för att totalisolera mig, gå i ide för att sedan vakna upp i vår någon gång, och känna mig hel, hel och ren. Fast det kommer aldrig att ske. Så kanske jag ska inse för mig själv, att jag nog tagit mig vatten över huvudet den här gången. Det är med ren och skär envishet som jag tar mig upp på morgonen just nu, och när folk pratar om utmattningssyndrom, eller liknande saker, så känner jag igen mig så väl just nu. Men jag är väl inte riktigt där ännu, eller så är jag så jäkla tjurskalligt envis att jag inte tillåter mig helt att släppa. För egentligen kan jag inte riktigt ta mig upp på morgonen längre, eller känna glädje, arbetsglädje och liknande, för jag hittar inte kraften någonstans. Varken på jobbet eller hemma, i min annars så breda humor, i min dotter, i mitt förhållande. Allt känns som en stor gråzon just nu och jag ser inte vart vägen ut är. Det läggs på mig just nu, alltihop känns det som. Och det jag behöver, det får jag inte, eller så är det så vagt att jag i alla fall inte uppfattar det.
Men jag försöker lite till, och hoppas att det vänder, att jag hittar ut. Kanske när jag landat lite, eller när alla runt omkring mig landat lite. För det ÄR faktiskt inte bara jag, det är fler som är inblandade och både blir lidande i mitt mående - jag vet. Men också som påverkar mitt mående negativt. ALLT ligger inte hos mig. JAG har inte den åsikten, utan tycker att allt påverkar vartannat. Det påverkar till exempel att när det känns som man har ansträngt sig, fixat en del grejjer till andra som de tycker är skitviktigt, och alltså lagt ner en del energi i det, för att det en timme senare inte spelar någon roll, för då är det direkt nästa sak som är skitviktigt. Sånt stjäl energi, i alla fall från mig. Det känns som att det aldrig är tillräckligt, även om man själv förlorat energi i det. Och sånt påverkar. Eller att andra är eller verkar sura, må dåligt runt omkring. Klart att det påverkar. Så det är inte bara hos mig. Och det är inte ens säkert att det alltid börjar hos mig, jag tror inte på det.
Update...
Jag började ju på nytt jobb i mitten i augusti, så en månad har gått ungefär. Samtidigt som Tilde började ny skola, strax efter vi hade flyttat och så... Mycket på gång och mycket för alla, men jag är nog nära gränsen för vad jag tål just nu... Och det känns ibland som om man inte får säga något här hemma om det, eftersom man då ibland får tillbaka precis sådant som man verkligen inte behöver när man mår dåligt. Jag gör mitt bästa just nu, vilket jag är fullt medveten om att det inte räcker, eftersom mitt humör inte är roligt alls just nu, vilket givetvis påverkar alla. Men det blir ju knappast bättre av att höra att "det är väl inte värre för dig än för någon annan???"
Nej, det har jag aldrig påstått, men jag måste ju ändå vara den som tar ansvar för mig och mina känslor, samt att förmedla dem till folk som man tror bryr sig. Att då få sådant kastat tillbaka, det är inte kul. Jag kan inte rå för om inte andra talar om hur de känner eller mår. Men när jag faktiskt GÖR det, vilket inte är lätt för mig heller, då gör sånt ont. Nu spyr jag lite galla eftersom jag är upprörd, men jag vet inte vart annars jag ska göra det, eller med vem.
Det som ligger mest bakom just nu, är att överallt är det stress! Det finns varken tid eller utrymme för återhämtning någonstans och så är det nog i stort sett för alla. För min del är det som är mest jobbigt att ha börjat nytt jobb. Det är en stor omställning. Jag kände ingen där, varken kollegor eller klienter så det är mycket att ta in på en och samma gång. Men det kommer nog, så småningom. Bit by bit.
Sova sova sova
Konstigt
Jag tycker så mycket men tänker ännu mer
Fats många runt mig tycker jag ältar, och kanske det är så, men för mig är det inte så enkelt. För visst tänker jag MYCKET på en del saker, men samtidigt blir det inte heltäckande, så vem ska egentligen säga till mig att jag tänker fel? Va?!
