gabbaknas

Ja, jag tror att jag är väldigt känslig för förändringar. Kanske mer än jag trott innan. Egentligen är det nog som någon en gång sa till mig, att jag aldrig någonsin kommer att bli hel, på grund av sånt som varit. Och då kanske jag inte riktigt har kontakt med alla mina känslor eller kontroll över dem, utan vissa delar vid vissa tillfällen.

Det som känns mest trist är dock att när jag gör allvarliga försök att förmedla det jag i alla fall kan förstå mig på, så känner jag mig så missförstådd. Samtidigt som jag i och för sig inte fullt ut förstår mig själv, så jag kanske inte kan vänta mig att någon annan gör det heller. Just nu känner jag mest för att totalisolera mig, gå i ide för att sedan vakna upp i vår någon gång, och känna mig hel, hel och ren. Fast det kommer aldrig att ske. Så kanske jag ska inse för mig själv, att jag nog tagit mig vatten över huvudet den här gången. Det är med ren och skär envishet som jag tar mig upp på morgonen just nu, och när folk pratar om utmattningssyndrom, eller liknande saker, så känner jag igen mig så väl just nu. Men jag är väl inte riktigt där ännu, eller så är jag så jäkla tjurskalligt envis att jag inte tillåter mig helt att släppa. För egentligen kan jag inte riktigt ta mig upp på morgonen längre, eller känna glädje, arbetsglädje och liknande, för jag hittar inte kraften någonstans. Varken på jobbet eller hemma, i min annars så breda humor, i min dotter, i mitt förhållande. Allt känns som en stor gråzon just nu och jag ser inte vart vägen ut är. Det läggs på mig just nu, alltihop känns det som. Och det jag behöver, det får jag inte, eller så är det så vagt att jag i alla fall inte uppfattar det.

Men jag försöker lite till, och hoppas att det vänder, att jag hittar ut. Kanske när jag landat lite, eller när alla runt omkring mig landat lite. För det ÄR faktiskt inte bara jag, det är fler som är inblandade och både blir lidande i mitt mående - jag vet. Men också som påverkar mitt mående negativt. ALLT ligger inte hos mig. JAG har inte den åsikten, utan tycker att allt påverkar vartannat. Det påverkar till exempel att när det känns som man har ansträngt sig, fixat en del grejjer till andra som de tycker är skitviktigt, och alltså lagt ner en del energi i det, för att det en timme senare inte spelar någon roll, för då är det direkt nästa sak som är skitviktigt. Sånt stjäl energi, i alla fall från mig. Det känns som att det aldrig är tillräckligt, även om man själv förlorat energi i det. Och sånt påverkar. Eller att andra är eller verkar sura, må dåligt runt omkring. Klart att det påverkar. Så det är inte bara hos mig. Och det är inte ens säkert att det alltid börjar hos mig, jag tror inte på det.