gabbaknas

Har återigen fått nog, och klippt av mig håret - själv.
Det ter sig som att det är något jag får för mig att göra, då det är för mycket omkring mig.
Vilken mysko reaktion. Men det är så i varje fall.

Lite bildbevis:

Min stress börjar bli too much nu.
Igår kväll backade jag in i en "stolpe" i ett parkeringshus. Jag glömmer saker och jag klantar mig rejält. Sen blir det visserligen inte bättre av att Tonnie påpekar att han kan "lära" mig köra bil. Eller idag när jag körde över en trottoarkant, så nämner han något om att jag idag kör över trottoarkanter, igår backade jag in i stolpen osv. Jag vet att han inte menar något illa. Men jag har verkligen inte humör för att tåla såna kommentarer just nu. :( Jag satt själv och förbannade min egen klantighet då jag backade in i den där stolpen (det är ingen stolpe egentligen men jag kommer inte på något bättre namn just nu...), jag fattar väl att jag klantat mig redan, då behöver jag inte höra det igen.

Just nu har jag bara lust att säga att kör själv då för fasen! Jag både skjutsar honom till jobbet, hämtar honom på jobbet trots att jag ska vara hemma och plugga dessa dagar. I onsdags och idag skjutsade jag honom till sjukgymnasten och satt där och väntade 30-45 min för att sen köra honom till jobbet. Ska själv jobba på anstalten ikväll en sväng, för att sen vänta en timme på honom på stan för han ska ut med jobbet, någon teambuilding-grej. Alltså, missförstå mig rätt. Jag gör gärna detta för honom, för han skulle (nog?) göra samma för mig. Men jag TÅL inte att få kommentarer om hur jag kör just nu. Jag kör så för att jag inte funkar just nu, för jag är stressad HELA TIDEN! Detta har jag sagt till honom och som sagt, han menar inget illa och har bett om ursäkt. Men min irritation har inte släppt. Morr.

Förra gången var min mens sen 14 dagar! Denna gång var den sen 11 dagar. Säger det kanske något om hur jag mår i kroppen? Har alltså mens NU, och det underlättar inte direkt att släppa irritationen, men jag tycker samtidigt att jag har rätt att vara irriterad. Don't mess with me right now, tack. Jag vill hellre ha en kram, för att jag själv är ledsen för att jag gjorde illa min bil, än en välmenande kommentar om att jag kan få veta ett tips om hur man backar. JAG VET HUR MAN BACKAR. JAG VET HUR MAN KÖR BIL. JAG VET HUR MAN BÄR EN NYCKEL. JAG ÄR TILLRÄCKLIGT KOMPETENT FÖR ATT KLARA AV ATT GÅ UPPFÖR TRAPPAN. Men jag kan fortfarande tappa nyckeln för att jag bär för mycket, snubbla i trappan för att jag är för stressad och har för bråttom att jag missbedömer avståndet. Det kan även gälla bilen!

Så Tack för att ni läste om ni nu gjorde det. Hehe. Jag var tvungen att gnälla av mig. Så det så.

Nedan citerar jag mig själv ifrån en Slam som jag gjorde tidigare idag. Jag behövde skriva det igen, märker jag, och därför kommer det här.

---

Jag skulle så gärna ha ett sånt där brinnande intresse för någon specifik fysisk aktivitet. Det skulle vara nyttigt för både kropp och själ. Men med det - liksom så mycket annat - flackar jag mellan olika intressen. Fokus varierar, ibland dagligen. När det gäller min person, så har jag alltid svårt att beskriva den. Jag vet inte hur jag ska beskriva mig, för när jag gör det så börjar jag fundera, vilket ofta leder till att jag kommer fram till saker jag ifrågasätter:

"är detta verkligen den jag är, och vill vara?"

Och sen sätter det igång. Mitt ifrågasättande gör att jag vill förändra något - men vad? Liksom tidigare pojkvänner och även bästisar har flera av dem blivit dumpade på grund av såna här "nycker". Fast jag har inte ångrat någon efteråt. Att jag lämnat dem det vill säga. Men jag pratar alltså nu om vilka nycker som helst:

"idag vill jag dra till Thailand. Ok, det finns inga biljetter idag, men om en vecka finns det, ok, vi kör på det!"

Sista minuten-resor, dumpandet av pojkvänner/vänner, nya intressen hit och dit, nya vänner, inget svar på frågan som någon ställde igår: "Vad vill du egentligen?" Det är som att jag aldrig riktigt landar i mig själv, utan när jag börjar känna mig trygg och bra, så är det som om jag omedvetet LETAR efter något dåligt, för så har det varit i min barndom. DET känner jag till, det KAN jag och det vet jag hur jag hanterar.

Men lycka, hur hanterar jag den? Inte alls skulle jag vilja säga. Då skulle jag förlora kontrollen och det skrämmer mig. Jag kan inte hjälpa att tro, att de två karlar som förgrep sig på mig när jag var barn, har att göra med detta. För de tog kontrollen från mig, kontrollen över min egen kropp, och när jag fick tillbaka den så var det som att det inte längre var min kropp. Jag kände inte igen den längre, min kropp och min själ hänger inte längre ihop. Så när kroppen mår bra, är kär, lugn och harmonisk, är det som att själen MÅSTE ifrågasätta varför. Detta kan väl inte stämma?

Varför skriver jag om detta nu? Jo, för att Tonnie och jag grälade igår. Över en sak som i och för sig inte har med saken att göra, men det var den utlösande faktorn. Han hade skrivit en sak till en kollega som jag ansåg var flirtig. Även hon gjorde det, eftersom hon svarat flirtigt tillbaka. Det gjorde mig ledsen och arg och jag kunde inte köpa att han förklarade att hans syfte inte var att vara flirtig. Möjligtvis överreagerade jag i detta fall (?), men samtidigt har vi annat i bagaget när det gäller sånt här, men det går jag inte in på nu.

Såhär dagen efter kan jag absolut inse att det kan ha varit oskyldigt menat från Tonnies sida (?), men det sårar mig ändå, eftersom jag tycker att han borde vara kapabel till att tänka ett steg längre. Men fine, han gjorde inte det denna gång. (Det han skrev var "tack för hjälpen X. Du är min fyr som lyser i mörkret."

Nu går jag alltså och känner INGENTING för Tonnie just nu. Jag tror ju, i hjärnan, att det bara är tillfälligt. För det är precis såhär min kropp reagerar: Blir det jobbigt: stäng för fan av känslorna, då gör det inte ont. Känslorna tillhör ändå inte min kropp, eftersom det inte är min kropp, enligt mig själv. Så nu går jag och känner som om allt är bortslängt. Jag sårar ju andra människor.

Jag har hört så många säga att har man blivit sexuellt utnyttjad så är det väldigt få som klarar av att ha ett förhållande till en man (eller kvinna då, men det är än så länge inte lika vanligt, peppar, peppar). Så jag, som velat motbevisa detta, jag undrar om de kan ha rätt. Även Tonnie sa något liknande igår, och det är han berättigad till. Jag kanske inte KAN ha ett förhållande. Den förmågan är kanske för alltid förlorad?

Jag vet inte längre vad jag skriver om. Jag kommer säkert ångra att jag skrivit detta om några dagar, men det hör liksom till, det är en del av processen som jag börjat förstå mig på vid det här laget. Jag förstår den, men jag vet inte hur jag hindrar den. Byta kropp? Bli singel och aldrig aldrig aldrig tillåta mig att bli kär igen? Lära mig känna igen signalerna? Har försökt det sistnämnda men det utlöses när jag minst anar det, just nu pga att Tonnie gjorde något ogenomtänkt. Att han "klantar" sig har jag inte kontroll över, och råkar han göra det precis när jag kämpar på i min kamp mellan kropp och själ så går det inte att stoppa. Jag kan det inte själv i alla fall, eftersom hjulet redan är i rullning.

Och jag vet inte hur jag ska sluta vända. Ta mig tillbaka till 1992-93. Och till 1997. Och gör det ogjort. Skulle jag då vara hel? Blir jag någonsin hel?

Min själ befrias från min kropp, först när jag dör. Men det måste finnas ett sätt att leva med detta, och leva ett BRA liv. Vara nöjd.

På något viss känns det lite sorgligt. Att vi alla barn som blivit utsatta för detta, får leva och kämpa med detta ärr, under hela våra liv, för dessa personers sekundnjutning. Herregud, det ger dem egentligen INGENTING! Det kan gå en halvtimme och sen vill de igen, göra det förbjudna. En halvtimmes lugn för dem, till priset av en livslång kamp för oss. Det är tragiskt. Men vad som är ännu mer tragiskt är att flera av dessa människor själva har blivit utsatta. Någonstans tror jag att dessa människor också är offer.

Läste igår i tidningen om en kille som jag kom i kontakt med inom kriminalvården, han fick sin dom. Han har sysslat med en del vidriga saker mot barn. Jag har inga problem att jobba med honom, för han är också ett offer. Men jag förstår att detta kan ses som ett hån för HANS offer, och deras anhöriga. 2½ års fängelse samt skadestånd. Det handlar alltså om flertalet barn, som just har påbörjat sin långa kamp för ett normalt liv, den kamp som jag själv tampas med.

Sitter här mitt i hemtente-stressen och inser att jag inte blivit det minsta bättre. Jag stressar upp mig över inget. Det har varit ganska lugnt nu en period och jag har känt mig lite mer stresstålig bara för det. Men direkt när lite mer dyker upp i vardagen så mår jag pekka. Det är som om jag har gått över någon gräns och nu kommer jag inte tillbaka.

Nåväl. Med tanke på förra inlägget, som jag inser var rätt tungt - men som jag var tvungen att skriva, så vill jag bara meddela att jag hade rätt. Så väl känner jag alltså mig själv nu. Jag ångrade (lite) att jag skrev det, men samtidigt så tror jag att det är en del av mitt helande, jag måste för att få klarhet i hur jag fungerar och kanske läta mig att se varningstecknena innan det är för sent, så jag kan göra något åt det. Jag och Tonnie var vänner då jag skrev inlägget, och det inser jag att det kanske inte framkom så väl. Och ett par dagar senare mådde jag bättre. Ur den aspekten. Stressen finns där ändå, men det är inte det dåliga måendet som jag pratade om i förra inlägget, DET är värre, för det gör att jag bara vill fly, lämna allt, åka iväg eller dö. Hur hanterar man det? Det gör att jag egentligen vill fly från mig själv eller den kropp jag dras med, men den kroppen är det enda jag inte kan fly ifrån.

Med risk för att en viss person tar illa upp nu, så blev jag faktiskt lite ledsen, för vi pratades vid i helgen, och då säger hon att jag måste släppa detta. Att jag måste gå vidare. Jag skulle mer än gärna vilja det, men tror inte hon att det är precis det jag har försökt att göra hela mitt liv? Det går inte att släppa sin kropp. Jag kan inte lära mig att tycka om min kropp för den har all världens smärta i sig. Däremot försöker jag att hantera situationen, jag försöker lära mig att tyda mina egna varningssignaler för att kunna vara lite mer beredd. Men det som gjorde mig ledsen i denna situation var att jag tycker det är rätt okänsligt att säga som min vän gjorde. Jag inser att jag gjort henne illa också, men går det att jämföra? Framför allt har inte JAG ringt till HENNE och bett henne lyssna. Nej hon ringde till mig, och frågade hur det var. Och då jag svarade så säger hon att jag måste släppa det. Ja, men säg istället HUR i så fall. Det är en av de värsta sakerna jag vet, när folk presenterar en "lösning" på problem, men inte hur vägen fram till lösningen ska se ut.

Så var det sagt.
Och jag är inte arg på henne heller, jag känner bara att jag inte fick detta sagt i samtalet, så nu skrev jag det här istället, så slipper det ligga kvar i mig och irritera.

Tänker inte säga så mycket om det, för det hinner jag inte, men tro inte att ni slipper ifrån bilderna... ;P

frukost på båten.

tvätta lyktor med snö.

Och jag vet inte vad jag ska säga här... ;)

söta anki med sin son.

gänget som va där på onsdagen.

pulkaåkning.

carra och tanja.

ea och katt. hehe.

ea och tanja käkar.

anemi, ea och sanka.

anki och jamb kockade.

och gott var det.

såhär söta var jag och tanja...

innan vi gav oss på tequilan. hehe.

grooove on the dance floor.

och ledsen och sliten tjej på väg hem... :) (ledsen för att jag skulle hem!)

Är det inte det vi ofta gör när vi ingår i ett förhållande?
Inte så att någon tvingar oss till det, utan vi bygger upp någon bild av oss själva i början, som sen successivt ändrar, eller - om den inte gör det - sätter press på oss att upprätthålla detta.

Jag är fullkomligt medveten om att det inte gäller alla och att finns många lyckliga förhållanden, och att många människor också trivs med den förändringen som sker med ens egen person då man ingår i ett förhållande. Men jag har också både sett och upplevt hur det kan vara precis tvärtom. Hur man kommer in i ett förhållande och försöker visa sin bästa sida, för att sen inte ens veta om den sidan tillhör ens egen personlighet.

I mitt långa men mestadels destruktiva förhållande med min dotters pappa, var jag ett underbart exempel på en människa som tappar sig själv. Som hela tiden försökte upprätthålla den fasad som jag trodde att han ville ha. Men jag lyckades aldrig riktigt nå fram, vilket gjorde honom missnöjd, men kanske ännu mer mig själv missnöjd, då jag gjorde sånt jag inte ville.

I efterdyningarna av det förhållandet försökte jag febrilt hitta tillbaka till MIG, men istället ingick jag i ett förhållande, för att slippa tänka. Jag är glad att Jan var en så fin människa som han var, för han lät mig göra lite som jag ville... Men jag undrar ibland hur mycket HAN tappade av sig själv. Vem tappar vad?

Frågan är också hur mycket av mig själv jag har tappat nu. Vem har jag blivit?

Efter några kokosbollar och massa tankar och massa känslor av ensamhet och ditten datten så känner jag att jag måste ta tag i vissa saker som trycker ner mig. Jag är en stark kvinna med mycket skit i bagaget men det är inget eller ingen annan som kan ta hand om det åt mig, mer än jag själv. Jag vet det och jag har alltid vetat det. Men ju mer jag tänker på det desto mer slår det mig. Speciellt sen min pappas liv. MAN LEVER BARA EN GÅNG. Och ibland - eventuellt, finns det andra som påverkar hur långt det livet blir, men oavsett så tar det slut efter en viss tid. Och jag sitter här och mår skit just nu, och det måste jag också få göra ett litet tag, för det är så stora saker som händer, som gör så ONT. Men sen. Sen ska det hända saker!

Det ska bara börja göra lite mindre ont.
För han FINNS inte mer. Och jag kommer aldrig få chansen att förstå hans smärta. Hans komplexa natur. Hans beteende i vissa (läs:de flesta) situationer. Men när jag ar lyckats smälta det, då ska det hända vissa saker. Jag börjar med att ladda redan nu, för det lär ta tid.

Idag har vi haft en okej dag. Jag kan dock påstå att min ork och mitt humör är väldigt upp och ner nu, och det kanske är rätt förståeligt, men det känns inte kul att vara gnällig och skällig på Tilde flera gånger varje dag. Dock har jag redan varit det idag, men tog en liten mysstund nu och bakade bara hon och jag. Tidigare idag var jag och Tilde med Micael och hans barn på stan i Karlskrona och fikade lite och gick på Marinmuseumet också. Det var trevligt!

Jag försöker ladda upp bilder här på sidan, men det går inte så bra för tillfället, så jag struntar i det. Men jag mår OK i alla fall. Har ont i rygg, axel och nacke och stundvis får jag nästan panik av att det gör så ont i mig att min pappa inte finns mer. Mamma kom i måndags hit med de grejjer som fanns i hans lägenhet, fotoalbum och en massa salsa-musik bland annat. Och det står alltså här i mitt vardagsrum. Hela hans liv, eller det som finns kvar i det, i mitt vardagsrum. Det är hemskt. Och jag vet inte mer om han blev mördad eller inte. Jag vet ingenting. Det är det senaste jag hörde, men jag vet inte hur mycket av det som stämmer. Vi har begärt polisrapporten men det tar sån TID. Dödsbeviset har äntligen kommit till Sverige verkar det som, men jag vet inte. Det är så dåligt med information och man får ringa och ordna med allting själv och samtidigt mår jag så dåligt att det är svårt så mamma har fått sköta det mesta. Har ju svårt med ryggen nu också. Men det är tufft nu, visst är det så.

Vad gäller min blogg så tänker jag eventuellt byta lösenord för nu var det väldigt länge sen, men jag väntar ett tag så får ni som är intresserade av det, skriva en rad eller två här och be om lösen. Vet ju inte vilka som läser riktigt längre. Det har ju inte direkt varit många inlägg från mig senaste, men jag saknar det och ska försöka som sagt.

Mysko.
Tack för kommentaren Sussie. Jag förstår själv inte hur det kan ha skett? Det är ett apgammalt inlägg som hamnat här nedan. Nej, TVÅ ser jag nu... hölsten 2007 är de ifrån.
Var inne förut idag och kollade lite i gamla inlägg, men fattar inte vad det är som har hänt.
Jaja, det är som sagt gamla inlägg, inget att bry sig om.

Har fått hit en hel del av pappas saker nu. Det är en del saker som river upp känslor och också tanken att resterna av hans liv finns just nu i mitt vardagsrum. Fotoalbum. CD-skivor. Tekniska prylar. Det är typ det.

Har nog ännu inte riktigt fattat. Men stundvis gör det jävligt ont.

Min pappa. Han som kanske aldrig var en pappa, utan själv en vilsen liten själ.
Han finns inte mera. Han kommer aldrig mer finnas.

Han fick chansen, där, för 2 ½ år sedan, när han hamnade i respirator och sen lyckades vända. Sluta supa. Börja ordna upp saker. Men sen halkade han tillbaka. Djupare och svårare.

Det är bekräftat att han blev överfallen, rånad. Han dog i ambulansen på väg till sjukhuset.

Folk frågar mig hur vår relation var. En berg- och dalbana skulle jag nog säga. Han var periodalkoholist och om det sen var på grund av alkoholen som vår relation såg ut som den gjorde, eller om vår relation gjorde att han tog till alkoholen, det vet jag inte. Det kommer jag aldrig få veta. Men sista året hade vi bara kontakt via mail en enda gång, eftersom han var arg för att jag inte hörde av mig. Varför gjorde jag inte det tidigare? Även om jag vet att det förmodligen inte hade spelat någon roll, så hade han inte dött utan att vara arg. Han var nog arg hela sitt liv. Arg på allt.

Det känns bara så ofattbart. Han ligger där, på andra sidan jorden. På ett bårhus. Ensam och naken, precis som i större delen av hans övriga liv. Och jag kan inget göra.

För övrigt, tack för ert stöd, allihopa!

Just nu är det svårt att orka med allting. Mamma har kontakt med Utrikesdepartementet som har fått det bekräftat att det är hans kropp de hittat (i Chile). Vi väntar ännu på bekräftelse på dödsorsaken. Det kan ta tid.

Men jag jobbar och så, jag vill inte gräva ner mig totalt. Det går upp och ner helt enkelt.

En positiv sak är att vårt examensarbete änligen är färdigt och upplagd.

http://lnu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:308077

Vi fick VG på den, vilket är otroligt skönt. Fick ju komplettering på den, som rörde att ändra referensteknik på ett par ställen. Lite smålöjligt, men det gjorde ju att både jag och maria trodde att vi var knappt godkända. Men när de små ändringarna var inskickade fick vi otroligt fint omdöme av examinatorn och betyget VG. Detta har jag visserligen vetat en stund, men först nu som den är publicerad.

Just nu är det dock svårt att glädjas åt det, men jag vet att det i slutändan kommer kännas bra att vi klarade det.

Jag måste bara skriva av mig kort.
Mitt i kaosen kring krocken och det, så får jag veta att min pappa är död. Förmodligen mördad.
Just nu känns det som om mitt liv är surrealistiskt, som en dålig film, där allt ofattbart händer samtidigt.
Jag vet inte hur jag ska må. Stundvis gråter jag som om jag aldrig någonsin kommer att göra annat. Stundvis känns allt som vanligt.

Så.
Nu har jag lättat på trycket för ett litet tag.

I fredags skulle jag hem till mamma tillsammans med Tilde. Vi kom fram till Ronneby men inte till mamma...
Blev påkörda från sidan...
Läs här om ni vill...

http://www.blt.se/nyheter/ronneby/trafikolycka-vid-preem-i-ronneby(1833904).gm

Tilde blev oskadd och jag är OK, men har grymt ont i nacke och rygg. Spenderade fredagkvällen på akuten med nackkrage och så. Men inga skador syntes på röntgen. Har dock ont och är väldigt stel. Bilen är på verkstad och jag vet inte om den går att ordna.

I morse vaknade jag av att jag kallsvettades. Det är inte vanligt, det vet de som känner mig. Jag svettas i stort sett aldrig, och är inte särskilt lättuppjagad heller. Men detta berodde på att jag hade en lång och väldigt klar dröm, om Freddy Krueger i Terror på Elm Street. Vi hade sex med varandra och han dödade alla mina vänner utom en, samt Tilde. Men mig kunde han inte motstå, men han hade problem med att det onda ibland tog överhanden, så då fick han varna mig om att jag var tvungen att gå därifrån tills det gick över. Precis innan jag vaknade smekte jag honom över kinden samtidigt som jag såg kampen mellan gott och ont i hans ögon. Vad fan betyder detta?