Mellan kokosbollsätande och slammande.
...så hann jag också fota lite igår. Och nu verkar det funka bättre med bilder också. Men huu vilken tid det tar. Vet inte vart felet ligger, men det är väl pga det trådlösa internet.
Tilde var jätteduktig och knådade trots att hon tyckte att konsistensen var äcklig. 
Resultatet blev faktiskt bra och jag gillade smidigheten med att Tilde hjälpte till :) Faktiskt! Hon är så himla duktig! 
Själv sitter jag och funderar på varför det känns så tomt, men svaret är ju givet. Dels allt som hänt, men framför allt saknar jag Micael. Helt otroligt mycket. Jag vet inte om någon kan ha missat att jag är KÄR, men det är jag i varje fall, och det är en märklig känsla, att jag mitt i mitt moln av dåligt mående som givetvis ligger över mig nu pga allt som hänt, så känner jag stundvis såna känslorus, att jag själv blir förvånad. Och det är ju BRA, för jag vet faktiskt inte om jag hade klarat av den här vardagen annars. 
