Näsblod igen.
Idag vaknade jag av att det var tomt bredvid mig. Klockan var 04.55.
Han var inte där, men lampan i hallen lyste, och en liten strimma ljus letade sig in i sovrummet. Jag låg och försökte ignorera strimman ett bra tag, innan jag insåg att jag behövde gå på toaletten. Jag gav med mig och gick upp.
Han låg där på soffan och läste, eftersom han inte kunnat sova. Men tomheten dröjde sig kvar hos mig, som en krampaktigt gripande klo.
När jag nyss kom till jobbet gick jag och ställde mig framför spegeln på toaletten. En föraktande blick studsade tillbaka på mig. Men något annat störde min syn, en droppe blod.
Nog börjar stressen ta ut sin rätt nu.
Och ändå, kan jag inte göra mig kvitt den där känslan av tomhet. Eller ensamhet.
Han var inte där, men lampan i hallen lyste, och en liten strimma ljus letade sig in i sovrummet. Jag låg och försökte ignorera strimman ett bra tag, innan jag insåg att jag behövde gå på toaletten. Jag gav med mig och gick upp.
Han låg där på soffan och läste, eftersom han inte kunnat sova. Men tomheten dröjde sig kvar hos mig, som en krampaktigt gripande klo.
När jag nyss kom till jobbet gick jag och ställde mig framför spegeln på toaletten. En föraktande blick studsade tillbaka på mig. Men något annat störde min syn, en droppe blod.
Nog börjar stressen ta ut sin rätt nu.
Och ändå, kan jag inte göra mig kvitt den där känslan av tomhet. Eller ensamhet.
Att leva i nuet.
Den där känslan smyger sig på. Den där känslan av att någonting är klart, men känns ändå ofärdigt. Eller kanske mer som att tiden inte räckt till, eller att jag disponerat tiden lite fel, prioriterat fel saker. Den känslan av något ofärdigt, fastän det ändå är för sent.
Kan jag förklara det på något annat sätt? En liten liten boll i magen, kanske stor som en pingisboll. Eller en dammtuss. Tillräckligt stor för att störa lugnet.
Vad är det som gör att man alltid lever för framtiden? Vem vet ens om den kommer?
Glöm för guds skull inte att tala om för dina nära och kära vad de är värda IDAG, för vem vet om imorgon ens kommer?
Kan jag förklara det på något annat sätt? En liten liten boll i magen, kanske stor som en pingisboll. Eller en dammtuss. Tillräckligt stor för att störa lugnet.
Vad är det som gör att man alltid lever för framtiden? Vem vet ens om den kommer?
Glöm för guds skull inte att tala om för dina nära och kära vad de är värda IDAG, för vem vet om imorgon ens kommer?
Ballantine's
I mitt minnes mörka skugga ser jag den tonårsflickan. Hon som står i ett annat land, men är på hemväg. Hon som vill köpa med sig något till sina närmsta och har den svåraste personen kvar, sin far. Vad tycker han om, vad skulle han bli glad för?
Hon står framför hyllor av sprit. I Sveriges skyddande lagar finns inget utrymme för att handla sprit, men där hon nu står finns all möjlighet. Och till en billig penning. Hon är 16, kanske 17. Så får hon syn på en flaska Whisky. Ballantine’s. Den ska visst vara bra, tänkte hon. Så hon köper en flaska. Packar ihop sina saker och åker hem med sin present.
Hemma fajtas hon med tanken. Hon har köpt den perfekta presenten, det enda han vill ha. Ändå gör det ont, då hon själv inte vill att han ska ha det, för hon tycker inte om hur han blir när han häller det i sig. Idag går hon med enorma skuldkänslor. Hon hjälpte till att upprätthålla det som blev hans fall, hans död. Och nu finns han inte mer.
Hon står framför hyllor av sprit. I Sveriges skyddande lagar finns inget utrymme för att handla sprit, men där hon nu står finns all möjlighet. Och till en billig penning. Hon är 16, kanske 17. Så får hon syn på en flaska Whisky. Ballantine’s. Den ska visst vara bra, tänkte hon. Så hon köper en flaska. Packar ihop sina saker och åker hem med sin present.
Hemma fajtas hon med tanken. Hon har köpt den perfekta presenten, det enda han vill ha. Ändå gör det ont, då hon själv inte vill att han ska ha det, för hon tycker inte om hur han blir när han häller det i sig. Idag går hon med enorma skuldkänslor. Hon hjälpte till att upprätthålla det som blev hans fall, hans död. Och nu finns han inte mer.
