gabbaknas

Idag vaknade jag av att det var tomt bredvid mig. Klockan var 04.55.
Han var inte där, men lampan i hallen lyste, och en liten strimma ljus letade sig in i sovrummet. Jag låg och försökte ignorera strimman ett bra tag, innan jag insåg att jag behövde gå på toaletten. Jag gav med mig och gick upp.

Han låg där på soffan och läste, eftersom han inte kunnat sova. Men tomheten dröjde sig kvar hos mig, som en krampaktigt gripande klo.

När jag nyss kom till jobbet gick jag och ställde mig framför spegeln på toaletten. En föraktande blick studsade tillbaka på mig. Men något annat störde min syn, en droppe blod.

Nog börjar stressen ta ut sin rätt nu.

Och ändå, kan jag inte göra mig kvitt den där känslan av tomhet. Eller ensamhet.