gabbaknas

Min pappa. Han som kanske aldrig var en pappa, utan själv en vilsen liten själ.
Han finns inte mera. Han kommer aldrig mer finnas.

Han fick chansen, där, för 2 ½ år sedan, när han hamnade i respirator och sen lyckades vända. Sluta supa. Börja ordna upp saker. Men sen halkade han tillbaka. Djupare och svårare.

Det är bekräftat att han blev överfallen, rånad. Han dog i ambulansen på väg till sjukhuset.

Folk frågar mig hur vår relation var. En berg- och dalbana skulle jag nog säga. Han var periodalkoholist och om det sen var på grund av alkoholen som vår relation såg ut som den gjorde, eller om vår relation gjorde att han tog till alkoholen, det vet jag inte. Det kommer jag aldrig få veta. Men sista året hade vi bara kontakt via mail en enda gång, eftersom han var arg för att jag inte hörde av mig. Varför gjorde jag inte det tidigare? Även om jag vet att det förmodligen inte hade spelat någon roll, så hade han inte dött utan att vara arg. Han var nog arg hela sitt liv. Arg på allt.

Det känns bara så ofattbart. Han ligger där, på andra sidan jorden. På ett bårhus. Ensam och naken, precis som i större delen av hans övriga liv. Och jag kan inget göra.