6 februari 2009.
What the hell is wrong with me?
Nedan citerar jag mig själv ifrån en Slam som jag gjorde tidigare idag. Jag behövde skriva det igen, märker jag, och därför kommer det här.
Jag skulle så gärna ha ett sånt där brinnande intresse för någon specifik fysisk aktivitet. Det skulle vara nyttigt för både kropp och själ. Men med det - liksom så mycket annat - flackar jag mellan olika intressen. Fokus varierar, ibland dagligen. När det gäller min person, så har jag alltid svårt att beskriva den. Jag vet inte hur jag ska beskriva mig, för när jag gör det så börjar jag fundera, vilket ofta leder till att jag kommer fram till saker jag ifrågasätter:
"är detta verkligen den jag är, och vill vara?"
Och sen sätter det igång. Mitt ifrågasättande gör att jag vill förändra något - men vad? Liksom tidigare pojkvänner och även bästisar har flera av dem blivit dumpade på grund av såna här "nycker". Fast jag har inte ångrat någon efteråt. Att jag lämnat dem det vill säga. Men jag pratar alltså nu om vilka nycker som helst:
"idag vill jag dra till Thailand. Ok, det finns inga biljetter idag, men om en vecka finns det, ok, vi kör på det!"
Sista minuten-resor, dumpandet av pojkvänner/vänner, nya intressen hit och dit, nya vänner, inget svar på frågan som någon ställde igår: "Vad vill du egentligen?" Det är som att jag aldrig riktigt landar i mig själv, utan när jag börjar känna mig trygg och bra, så är det som om jag omedvetet LETAR efter något dåligt, för så har det varit i min barndom. DET känner jag till, det KAN jag och det vet jag hur jag hanterar.
Men lycka, hur hanterar jag den? Inte alls skulle jag vilja säga. Då skulle jag förlora kontrollen och det skrämmer mig. Jag kan inte hjälpa att tro, att de två karlar som förgrep sig på mig när jag var barn, har att göra med detta. För de tog kontrollen från mig, kontrollen över min egen kropp, och när jag fick tillbaka den så var det som att det inte längre var min kropp. Jag kände inte igen den längre, min kropp och min själ hänger inte längre ihop. Så när kroppen mår bra, är kär, lugn och harmonisk, är det som att själen MÅSTE ifrågasätta varför. Detta kan väl inte stämma?
Varför skriver jag om detta nu? Jo, för att Tonnie och jag grälade igår. Över en sak som i och för sig inte har med saken att göra, men det var den utlösande faktorn. Han hade skrivit en sak till en kollega som jag ansåg var flirtig. Även hon gjorde det, eftersom hon svarat flirtigt tillbaka. Det gjorde mig ledsen och arg och jag kunde inte köpa att han förklarade att hans syfte inte var att vara flirtig. Möjligtvis överreagerade jag i detta fall (?), men samtidigt har vi annat i bagaget när det gäller sånt här, men det går jag inte in på nu.
Såhär dagen efter kan jag absolut inse att det kan ha varit oskyldigt menat från Tonnies sida (?), men det sårar mig ändå, eftersom jag tycker att han borde vara kapabel till att tänka ett steg längre. Men fine, han gjorde inte det denna gång. (Det han skrev var "tack för hjälpen X. Du är min fyr som lyser i mörkret."
Nu går jag alltså och känner INGENTING för Tonnie just nu. Jag tror ju, i hjärnan, att det bara är tillfälligt. För det är precis såhär min kropp reagerar: Blir det jobbigt: stäng för fan av känslorna, då gör det inte ont. Känslorna tillhör ändå inte min kropp, eftersom det inte är min kropp, enligt mig själv. Så nu går jag och känner som om allt är bortslängt. Jag sårar ju andra människor.
Jag har hört så många säga att har man blivit sexuellt utnyttjad så är det väldigt få som klarar av att ha ett förhållande till en man (eller kvinna då, men det är än så länge inte lika vanligt, peppar, peppar). Så jag, som velat motbevisa detta, jag undrar om de kan ha rätt. Även Tonnie sa något liknande igår, och det är han berättigad till. Jag kanske inte KAN ha ett förhållande. Den förmågan är kanske för alltid förlorad?
Jag vet inte längre vad jag skriver om. Jag kommer säkert ångra att jag skrivit detta om några dagar, men det hör liksom till, det är en del av processen som jag börjat förstå mig på vid det här laget. Jag förstår den, men jag vet inte hur jag hindrar den. Byta kropp? Bli singel och aldrig aldrig aldrig tillåta mig att bli kär igen? Lära mig känna igen signalerna? Har försökt det sistnämnda men det utlöses när jag minst anar det, just nu pga att Tonnie gjorde något ogenomtänkt. Att han "klantar" sig har jag inte kontroll över, och råkar han göra det precis när jag kämpar på i min kamp mellan kropp och själ så går det inte att stoppa. Jag kan det inte själv i alla fall, eftersom hjulet redan är i rullning.
Och jag vet inte hur jag ska sluta vända. Ta mig tillbaka till 1992-93. Och till 1997. Och gör det ogjort. Skulle jag då vara hel? Blir jag någonsin hel?
Min själ befrias från min kropp, först när jag dör. Men det måste finnas ett sätt att leva med detta, och leva ett BRA liv. Vara nöjd.
På något viss känns det lite sorgligt. Att vi alla barn som blivit utsatta för detta, får leva och kämpa med detta ärr, under hela våra liv, för dessa personers sekundnjutning. Herregud, det ger dem egentligen INGENTING! Det kan gå en halvtimme och sen vill de igen, göra det förbjudna. En halvtimmes lugn för dem, till priset av en livslång kamp för oss. Det är tragiskt. Men vad som är ännu mer tragiskt är att flera av dessa människor själva har blivit utsatta. Någonstans tror jag att dessa människor också är offer.
Läste igår i tidningen om en kille som jag kom i kontakt med inom kriminalvården, han fick sin dom. Han har sysslat med en del vidriga saker mot barn. Jag har inga problem att jobba med honom, för han är också ett offer. Men jag förstår att detta kan ses som ett hån för HANS offer, och deras anhöriga. 2½ års fängelse samt skadestånd. Det handlar alltså om flertalet barn, som just har påbörjat sin långa kamp för ett normalt liv, den kamp som jag själv tampas med.
Jag skulle så gärna ha ett sånt där brinnande intresse för någon specifik fysisk aktivitet. Det skulle vara nyttigt för både kropp och själ. Men med det - liksom så mycket annat - flackar jag mellan olika intressen. Fokus varierar, ibland dagligen. När det gäller min person, så har jag alltid svårt att beskriva den. Jag vet inte hur jag ska beskriva mig, för när jag gör det så börjar jag fundera, vilket ofta leder till att jag kommer fram till saker jag ifrågasätter:
"är detta verkligen den jag är, och vill vara?"
Och sen sätter det igång. Mitt ifrågasättande gör att jag vill förändra något - men vad? Liksom tidigare pojkvänner och även bästisar har flera av dem blivit dumpade på grund av såna här "nycker". Fast jag har inte ångrat någon efteråt. Att jag lämnat dem det vill säga. Men jag pratar alltså nu om vilka nycker som helst:
"idag vill jag dra till Thailand. Ok, det finns inga biljetter idag, men om en vecka finns det, ok, vi kör på det!"
Sista minuten-resor, dumpandet av pojkvänner/vänner, nya intressen hit och dit, nya vänner, inget svar på frågan som någon ställde igår: "Vad vill du egentligen?" Det är som att jag aldrig riktigt landar i mig själv, utan när jag börjar känna mig trygg och bra, så är det som om jag omedvetet LETAR efter något dåligt, för så har det varit i min barndom. DET känner jag till, det KAN jag och det vet jag hur jag hanterar.
Men lycka, hur hanterar jag den? Inte alls skulle jag vilja säga. Då skulle jag förlora kontrollen och det skrämmer mig. Jag kan inte hjälpa att tro, att de två karlar som förgrep sig på mig när jag var barn, har att göra med detta. För de tog kontrollen från mig, kontrollen över min egen kropp, och när jag fick tillbaka den så var det som att det inte längre var min kropp. Jag kände inte igen den längre, min kropp och min själ hänger inte längre ihop. Så när kroppen mår bra, är kär, lugn och harmonisk, är det som att själen MÅSTE ifrågasätta varför. Detta kan väl inte stämma?
Varför skriver jag om detta nu? Jo, för att Tonnie och jag grälade igår. Över en sak som i och för sig inte har med saken att göra, men det var den utlösande faktorn. Han hade skrivit en sak till en kollega som jag ansåg var flirtig. Även hon gjorde det, eftersom hon svarat flirtigt tillbaka. Det gjorde mig ledsen och arg och jag kunde inte köpa att han förklarade att hans syfte inte var att vara flirtig. Möjligtvis överreagerade jag i detta fall (?), men samtidigt har vi annat i bagaget när det gäller sånt här, men det går jag inte in på nu.
Såhär dagen efter kan jag absolut inse att det kan ha varit oskyldigt menat från Tonnies sida (?), men det sårar mig ändå, eftersom jag tycker att han borde vara kapabel till att tänka ett steg längre. Men fine, han gjorde inte det denna gång. (Det han skrev var "tack för hjälpen X. Du är min fyr som lyser i mörkret."
Nu går jag alltså och känner INGENTING för Tonnie just nu. Jag tror ju, i hjärnan, att det bara är tillfälligt. För det är precis såhär min kropp reagerar: Blir det jobbigt: stäng för fan av känslorna, då gör det inte ont. Känslorna tillhör ändå inte min kropp, eftersom det inte är min kropp, enligt mig själv. Så nu går jag och känner som om allt är bortslängt. Jag sårar ju andra människor.
Jag har hört så många säga att har man blivit sexuellt utnyttjad så är det väldigt få som klarar av att ha ett förhållande till en man (eller kvinna då, men det är än så länge inte lika vanligt, peppar, peppar). Så jag, som velat motbevisa detta, jag undrar om de kan ha rätt. Även Tonnie sa något liknande igår, och det är han berättigad till. Jag kanske inte KAN ha ett förhållande. Den förmågan är kanske för alltid förlorad?
Jag vet inte längre vad jag skriver om. Jag kommer säkert ångra att jag skrivit detta om några dagar, men det hör liksom till, det är en del av processen som jag börjat förstå mig på vid det här laget. Jag förstår den, men jag vet inte hur jag hindrar den. Byta kropp? Bli singel och aldrig aldrig aldrig tillåta mig att bli kär igen? Lära mig känna igen signalerna? Har försökt det sistnämnda men det utlöses när jag minst anar det, just nu pga att Tonnie gjorde något ogenomtänkt. Att han "klantar" sig har jag inte kontroll över, och råkar han göra det precis när jag kämpar på i min kamp mellan kropp och själ så går det inte att stoppa. Jag kan det inte själv i alla fall, eftersom hjulet redan är i rullning.
Och jag vet inte hur jag ska sluta vända. Ta mig tillbaka till 1992-93. Och till 1997. Och gör det ogjort. Skulle jag då vara hel? Blir jag någonsin hel?
Min själ befrias från min kropp, först när jag dör. Men det måste finnas ett sätt att leva med detta, och leva ett BRA liv. Vara nöjd.
På något viss känns det lite sorgligt. Att vi alla barn som blivit utsatta för detta, får leva och kämpa med detta ärr, under hela våra liv, för dessa personers sekundnjutning. Herregud, det ger dem egentligen INGENTING! Det kan gå en halvtimme och sen vill de igen, göra det förbjudna. En halvtimmes lugn för dem, till priset av en livslång kamp för oss. Det är tragiskt. Men vad som är ännu mer tragiskt är att flera av dessa människor själva har blivit utsatta. Någonstans tror jag att dessa människor också är offer.
Läste igår i tidningen om en kille som jag kom i kontakt med inom kriminalvården, han fick sin dom. Han har sysslat med en del vidriga saker mot barn. Jag har inga problem att jobba med honom, för han är också ett offer. Men jag förstår att detta kan ses som ett hån för HANS offer, och deras anhöriga. 2½ års fängelse samt skadestånd. Det handlar alltså om flertalet barn, som just har påbörjat sin långa kamp för ett normalt liv, den kamp som jag själv tampas med.
Kommentarer
Trackback
