gabbaknas

Efter några kokosbollar och massa tankar och massa känslor av ensamhet och ditten datten så känner jag att jag måste ta tag i vissa saker som trycker ner mig. Jag är en stark kvinna med mycket skit i bagaget men det är inget eller ingen annan som kan ta hand om det åt mig, mer än jag själv. Jag vet det och jag har alltid vetat det. Men ju mer jag tänker på det desto mer slår det mig. Speciellt sen min pappas liv. MAN LEVER BARA EN GÅNG. Och ibland - eventuellt, finns det andra som påverkar hur långt det livet blir, men oavsett så tar det slut efter en viss tid. Och jag sitter här och mår skit just nu, och det måste jag också få göra ett litet tag, för det är så stora saker som händer, som gör så ONT. Men sen. Sen ska det hända saker!

Det ska bara börja göra lite mindre ont.
För han FINNS inte mer. Och jag kommer aldrig få chansen att förstå hans smärta. Hans komplexa natur. Hans beteende i vissa (läs:de flesta) situationer. Men när jag ar lyckats smälta det, då ska det hända vissa saker. Jag börjar med att ladda redan nu, för det lär ta tid.