gabbaknas

Är det inte det vi ofta gör när vi ingår i ett förhållande?
Inte så att någon tvingar oss till det, utan vi bygger upp någon bild av oss själva i början, som sen successivt ändrar, eller - om den inte gör det - sätter press på oss att upprätthålla detta.

Jag är fullkomligt medveten om att det inte gäller alla och att finns många lyckliga förhållanden, och att många människor också trivs med den förändringen som sker med ens egen person då man ingår i ett förhållande. Men jag har också både sett och upplevt hur det kan vara precis tvärtom. Hur man kommer in i ett förhållande och försöker visa sin bästa sida, för att sen inte ens veta om den sidan tillhör ens egen personlighet.

I mitt långa men mestadels destruktiva förhållande med min dotters pappa, var jag ett underbart exempel på en människa som tappar sig själv. Som hela tiden försökte upprätthålla den fasad som jag trodde att han ville ha. Men jag lyckades aldrig riktigt nå fram, vilket gjorde honom missnöjd, men kanske ännu mer mig själv missnöjd, då jag gjorde sånt jag inte ville.

I efterdyningarna av det förhållandet försökte jag febrilt hitta tillbaka till MIG, men istället ingick jag i ett förhållande, för att slippa tänka. Jag är glad att Jan var en så fin människa som han var, för han lät mig göra lite som jag ville... Men jag undrar ibland hur mycket HAN tappade av sig själv. Vem tappar vad?

Frågan är också hur mycket av mig själv jag har tappat nu. Vem har jag blivit?