VAB.
Ja, herregud, det är inte ofta. Detta är fjärde dagen i både mitt och min dotters liv som jag vabbar. Fast det är inte helt sant heller, för under mina 3,5 års socionomstudier så hade jag henne hemma då hon var sjuk medan jag pluggade. Tänkte dock inte på att man kanske kunde vabbat då också, men skit i det. Troligen är hon frisk imorgon, medan jag känner mig mer och med dassig.
Annars har det varit ett välbehövligt samtal här hemma, samtidigt som det behöver mer av det. För det är "farligt" med tysntad, det lämnas för mycket utrymme för ens egna hjärnspöken, misstolkningar och kanske mer utrymme för negativ påverkan från andra, vad vet jag. Synd bara när det går så lång tid att saker sitter ganska djupt. Här inser jag att jag har en stor del, eftersom jag själv mått så pass dåligt under hösten att jag "gått in i mig själv" väldigt mycket (det blev en ond cirkel) och då kanske verkat sur samtidigt som jag inte pratat så mycket och då kan det givetvis uppfattas som annat än vad det är. Men generellt har det varit omställningen med jobbet som har påverkat mig, tillsammans med att vi har haft väldigt mycket med jobbet och byggandet fram till och med sommaren och en bit in på hösten, därefter var jag helt slut. ÄR fortfarande för den delen, men har landat lite mer på jobbet nu, vilket känns okej, för nu börjar det också bli lite lugnar hemma, inte lika mycket som behöver fixas hela tiden och så. Nu kan vi börja leva på riktigt, men då är det viktigt att alla kort läggs på bordet så vi vet var vi har varandra och också kan börja på nytt, reda ut missförstånd och så vidare.
Det känns bättre nu än förra veckan, men minst lika viktigt att fortsätta prata. Prata prata prata. Det skadar inte! Oc då kan vi börja göra mer och mer saker när vi väl kommer varandra närmre och lärkänna varandra, vad vi vill och tycker och tänker. Det är SÅ viktigt. Och då får vi alla anstränga oss, men det tror jag vi är medvetna om nu, och också blir mer och mer.
Hoppas att älskade Micael också kan må bättre snart, jag ser att han är ledsen. Men lite i taget kanske...
Annars har det varit ett välbehövligt samtal här hemma, samtidigt som det behöver mer av det. För det är "farligt" med tysntad, det lämnas för mycket utrymme för ens egna hjärnspöken, misstolkningar och kanske mer utrymme för negativ påverkan från andra, vad vet jag. Synd bara när det går så lång tid att saker sitter ganska djupt. Här inser jag att jag har en stor del, eftersom jag själv mått så pass dåligt under hösten att jag "gått in i mig själv" väldigt mycket (det blev en ond cirkel) och då kanske verkat sur samtidigt som jag inte pratat så mycket och då kan det givetvis uppfattas som annat än vad det är. Men generellt har det varit omställningen med jobbet som har påverkat mig, tillsammans med att vi har haft väldigt mycket med jobbet och byggandet fram till och med sommaren och en bit in på hösten, därefter var jag helt slut. ÄR fortfarande för den delen, men har landat lite mer på jobbet nu, vilket känns okej, för nu börjar det också bli lite lugnar hemma, inte lika mycket som behöver fixas hela tiden och så. Nu kan vi börja leva på riktigt, men då är det viktigt att alla kort läggs på bordet så vi vet var vi har varandra och också kan börja på nytt, reda ut missförstånd och så vidare.
Det känns bättre nu än förra veckan, men minst lika viktigt att fortsätta prata. Prata prata prata. Det skadar inte! Oc då kan vi börja göra mer och mer saker när vi väl kommer varandra närmre och lärkänna varandra, vad vi vill och tycker och tänker. Det är SÅ viktigt. Och då får vi alla anstränga oss, men det tror jag vi är medvetna om nu, och också blir mer och mer.
Hoppas att älskade Micael också kan må bättre snart, jag ser att han är ledsen. Men lite i taget kanske...
Kommentarer
Trackback
