Ett monster.
Det är vad jag känner mig som just nu. Å ena sidan orkeslös och det känns som om det bultar i hela min rygg. Å andra sidan finns det saker som jag stör mig på och som jag har svårt att släppa. Jag måste lära mig, samtidigt som jag inte vet vart jag ska få orken ifrån. Det är nog inte särskilt roligt att vara i min närhet just nu, men jag vet inte heller vart jag ska få energin ifrån.
Det är dock inte så att jag skiter i folk runt omkring mig, snarare tvärtom. Jag försöker verkligen. Det är kanske bara det att när jag inte känner att jag får så mycket tillbaka eller att det jag själv ber om inte kan följas, då tappar jag liksom lite energi, eller vilja att försöka själv. Men jag gör det, om och om igen, men med mindre och mindre "inlevelse". Jag KAN inte hitta det någonstans just nu, och det gör ont. För det blir som en ond spiral, jag försöker - det tas emot - jag ber om något - det efterföljs ibland eller struntas totalt i - jag blir besviken och tappar lusten - blir på dåligt humör - föreslår färre saker som vi kan göra - folket runt mig tycker att jag är ett monster.
Men kanske mycket ligger i mitt huvud bara, jag vet inte, men det är trots allt inte bara jag som är på dåligt humör just nu, utan det är olika personer varje dag, så vem är det som avgör att det faktiskt börjar hos mig? Jag vet inte. Men oavsett måste vi ju alla hjälpas åt för att det ska bli bättre. Jag är beredd att försöka, och har just nu föreslagit en sak, som jag vet att en i familjen vill. Vi får se om det ger något. Men jag kan inte försöka själv.
Just nu känns det som om jag skulle behöva SOVA i flera veckor, sen SLAMMA, SJUNGA, RESA och umgås med VÄNNER som får mig att må bra. För hur ska man kunna ge till folk som TAR väldigt mycket energi, när man själv inte har så mycket sånt kvar? Det känns som om det var evigheter sen jag fick chansen att hämta mig lite. Visst har jag fått en timme här och var, men det räcker inte för att hinna ladda upp. Inte för mig, just nu, i den situation som är i alla fall.
Det är dock inte så att jag skiter i folk runt omkring mig, snarare tvärtom. Jag försöker verkligen. Det är kanske bara det att när jag inte känner att jag får så mycket tillbaka eller att det jag själv ber om inte kan följas, då tappar jag liksom lite energi, eller vilja att försöka själv. Men jag gör det, om och om igen, men med mindre och mindre "inlevelse". Jag KAN inte hitta det någonstans just nu, och det gör ont. För det blir som en ond spiral, jag försöker - det tas emot - jag ber om något - det efterföljs ibland eller struntas totalt i - jag blir besviken och tappar lusten - blir på dåligt humör - föreslår färre saker som vi kan göra - folket runt mig tycker att jag är ett monster.
Men kanske mycket ligger i mitt huvud bara, jag vet inte, men det är trots allt inte bara jag som är på dåligt humör just nu, utan det är olika personer varje dag, så vem är det som avgör att det faktiskt börjar hos mig? Jag vet inte. Men oavsett måste vi ju alla hjälpas åt för att det ska bli bättre. Jag är beredd att försöka, och har just nu föreslagit en sak, som jag vet att en i familjen vill. Vi får se om det ger något. Men jag kan inte försöka själv.
Just nu känns det som om jag skulle behöva SOVA i flera veckor, sen SLAMMA, SJUNGA, RESA och umgås med VÄNNER som får mig att må bra. För hur ska man kunna ge till folk som TAR väldigt mycket energi, när man själv inte har så mycket sånt kvar? Det känns som om det var evigheter sen jag fick chansen att hämta mig lite. Visst har jag fått en timme här och var, men det räcker inte för att hinna ladda upp. Inte för mig, just nu, i den situation som är i alla fall.
Kommentarer
Postat av: Fredrik
Någon gång som tilde är hos sin pappa kanske du kunde ta några dagar ledigt och bara göra saker för dig själv eller bara slappa så att du får laddaa batterierna. Det är ingét fel med att bara tänka på sig själv ibland :o))
Postat av: Sus
Man MÅSTE-MÅSTE tänka på sig själv lite ibland annars kommer men in i en väldigt snabbt nedgående spiral.
Jag tycker det låter som en bra idé att ta lite time-off då du har T hos sin pappa.
Men jag vet hur svårt det är att komma ur dedär cirklarna, med jämna mellanrum druttar jag själv dit så det bara skräller om det.
Min break brukar vara att ta hunden (som ändå måste ut) och bara gå ut i skogen och tystnaden, kanske springa någon kilometer och få bort all negativ stress....
Trackback
