gabbaknas

Haha!
Där satt jag, helt ensam vid busshållsplatsen och funderade över mina kroppsliga åkommor; ryggvärken som stundvis får mig att gå som en 80-åring, stressen som gör att jag ser grå och bekymrad ut nästan jämt. Klädseln, som p.g.a. stress och tidsbrist och sömnbrist bara blir att jag "drar på mig något".

Så får jag sällskap vid busshållsplatsen. En kille i 12/13-årsåldern, med finnar i ansiktet, nervöst fingrande på sin mobil, ivrigt spottandes spottloskor, gärna på samma ställe för att mäta prestige. Det slår mig att jag känner mig ännu äldre, som ens reflekterar över sånt, även om jag alltid haft ett intresse av att göra det, mänskligt beteende och att förstå.

Första bussen kommer, killen ännu mer spottandes. Jag förstår att det är på grund av att det kommer ett par tjejer som han känner. Det ser tufft ut.

Så kommer nästa buss och jag kliver på. Förklarar för busschauffören att jag har reskassa och att jag ej vet om pengarna på kortet räcker, men att jag i så fall får ladda på.

Är det barnbiljett du ska ha? Frågar han. Och när jag svarar att jag ska ha en vuxenbiljett ser han till och med förvånad ut. Det vände upp och ner på hela min känsla, hela min morgon. Haha! Kunde sen inte låta bli att sitta och småle för mig själv på bussresan. Sen började jag tänka på busschauffören, hans liv, hur han hamnat där och vad han behövt kämpa med för att komma dit han är idag.

Och det vill jag inte glömma, även om jag ibland är på god väg. Det var ju det som var min drivkraft. Mitt intresse för människor, att kunna göra skillnad för de som verkligen behöver det där lilla extra. Om jag kan ändra en dag i en människas liv, som inte själv klarar det, då har jag lyckats. Jag är bara livrädd att arbetsbelastningen, hemskheter som händer på jobbet och liknande, samt ingenstans att ha en frizon för att tanka energi, gör att jag tappar detta.

Tack busschauffis och pojkspoling för att ni påminde mig idag!