gabbaknas

Ja, faktum är att det är den, eller han, som har räddat mitt psykiska mående under den tid som varit. Jag kan inte påstå att jag inte mått dåligt, för det har jag. Och utan att kanske kunna sätta ord på det alltid. Men där har funnits någon som inte pressar, som inte stressar. Som ger mig uppskattning och som på många sätt visar mig att det är just mig han vill ha. Han har suttit bredvid och hållt om, när jag behövt gråta. Utan en massa jobbiga frågor eller snarare ifrågasättande. Och inte heller har han blivit arg eller sur när jag inte riktigt har kunnat förklara.

Jag tror att han förstår mig.

Och jag har nog aldrig känt mig så förstådd. Det är så likt, liksom. Alltså han och jag, våra tankar. Vårt sätt att vara. Och jag är kär, så otroligt kär, så jag skulle nog nästan kunna säga att jag är lycklig. Hade det inte varit för alla dessa otroliga orosmoln som varit, så hade det varit vita, fluffiga moln. Hela tiden. Nu är det kanske bara 75 % av tiden, men det är mer än vad det någonsin varit, ändå.

Det är nytt för mig detta och jag vet inte vad jag har varit i innan. Tänkt att jag inte förtjänar bättre? Att det kanske är mig det är fel på? Jag vet inte. Men nu har jag hittat hem.